Oron har börjat släppa! Så himmla skönt att slippa vara rädd för allt.

Kunde gå nästan hela vägen ner till kullen utan att det blev för läskigt.

Nej jag är inte rädd för mörker. Jag är rädd för personer och för att bli skaddad och mycket mer.

Tack vare en klippa till pappa, världens bästa pojkvän och en hjälte till hund.

Kan jag nu säga att för första gången på länge kan jag känna att oron och räddslan börjar släppa taget om mig.

Än är det långt kvar till den är borta och förmodligen kommer den aldrig försvinna helt. Men jag kan trycka ner dem mestadels av tiden numera. Med mycket hjälp från de runt om kring mig.

Vet inte vad jag hade gjort utan min underbara pojkvän. Förmodligen gått under jorden och fixat hela mitt sociala liv genom nätet.

Tyvärr gör min oro att jag är väldigt krävande som flickvän och han får stå ut med svartsjuka och det ena med det andra.

Men underbar som han är så gnäller han aldrig eller något.

Pappa förtjänar också ett heders omnämnade för utan vetskapen om att vad som än händer och var jag än är så kan jag ringa pappa och han kommer och hjälper mig ur vad som än har hänt.

Sen har jag min söta lilla hund också som skyddar mig mot allt vare sig det är nödvändigt eller inte.

Förutom det så har vi ju larm hemma och en mobil som alltid finns med för akut hjälp av polis och annat.

Usch ja jag vet inte varför jag just skrev ner allt det här. Men tror att det kommer vara bra att ha någon gång i framtiden om än bara som en påminelse att jag är omtyckt och älskad av många och jag borde veta det.

hejs svejs