Uch och fy vilken dag och natt det varit.

Började igår med att jag bråkade med min älskade.

O av någon konstig anledning tyckte han att han hade rätt att vara sur när det var han som hade gjort valet som lede till sura miner.

Hur ologiskt är inte det?

Han är smått hopplös. Alltid ska han ha det precis som han vill.

Eller ja. Alltid är väl lite mycket sagt. men nu känns det som att det alltid är så.

Men nu får han som han vill jag ska inte störa hnom mer.

Åtminstone inte förren han så snällt ber om ursäkt.

Men känner jag min pojke rätt så kommer han inte göra det och innan dagen är slut så kommer han ha glömt bort att jag är sur och vad han har gjort för fel och innan helgen är slur så kommer jag ha glömt varför jag var sur eller ens att jag var sur och så kommer det inte vara något mer med det.

Ne nu ska jag ta undan mina saker och pyssla med något annat än tänka på min knasige pojke

hejs svejs