Ännu en gång ska jag skriva om kärlek ;) Jag hoppas ni inte tröttnar på mig för det.

Denna gången kom tankarna igång på grund av boken jag läser (Lejoninnans Sång - Kvinnan som rider som en man)

Får väl förklara lite kort också varför jag kom in på kärlekstankar av den.

Alannas (huvudkaraktären) prins friar till henne men hon vet inte om hon ska svara ja eller nej eftersom tankarna på barn och plikter skrämmer henne. Hon värderar sin frihet högt och är rädd att den ska tas ifrån henne om hon säger ja till sin prins.

Kan inte förklara hur mycket jag känner igen mig i det. Även om man måste ändra några detaljer i berättelsen. Jag är ingen krigare, min pojke är ingen pris och han har inte friat (tur är väl det) ;)

Men när vi blev tillsammans var jag väldigt rädd att det skulle betyda att jag behövde ge upp lite av mig. Jag viste att jag älskade honom mer än allting annat men samtidigt var jag upptagen med att fly från honom. Just eftersom jag var så rädd att min frihet skulle krympa.

Men han var ihärdig och väldigt övertygande och snart hade han övertygat mig om att han aldrig skulle hindra mig från något jag verkligen ville göra.

Nu har det gått 3 år.

Jag tror fortfarande jag har all min frihet kvar och den lilla som kan ha försvunnit saknar jag inte de minsta.

Jag känner mig mer förtrollad än någonsin och kan inte tänka mig ett liv utan honom!

Man kan ju hoppas att det slutar så i boken också ;)

hejs svejs allesammans

Jag hoppas ni har lika mycket tur i kärlek som jag