Så AWESOME allt var igår!
Fluffy gick 45 min över tiden och var ju minst sagt Awesome hela tiden. Har nog aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv :D

För att göra allting bättre så fick vi träffa alla så jag har nu en bild med alla + autografer från alla utom fluffy.

Kan bara säga en sak. TACK FÖR EN AWESOME KVÄLL ALLESAMMANS!!


Jag på vänster sida i rosa ich den andra är min lillasyster Mavvi :)

Så AWESOME allt var igår!
Fluffy gick 45 min över tiden och var ju minst sagt Awesome hela tiden. Har nog aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv :D

För att göra allting bättre så fick vi träffa alla så jag har nu en bild med alla + autografer från alla utom fluffy.

Kan bara säga en sak. TACK FÖR EN AWESOME KVÄLL ALLESAMMANS!!


Jag på vänster sida i rosa ich den andra är min lillasyster Mavvi :)

Varje dag låsas jag att jag är stark, att jag är glad.

Men varje dag skriker jag inombords.

Nu har det gått 4 månader och fortfarande gråter jag mig ofta till sömns.

Folk säger att de går över, att de förstår, att jag har ju andra hundar i min närhete som jag kan sysselsätta mig med.

MEN

DET GÅR INTE ÖVER! HAN KOMMER ALDRIG TILLBAKA!

NI FÖRSTÅR INTE! NI KÄNDE INTE SOM JAG! NI HAR INTE VARIT MED OM SAMMA SAK! Nalle var det vikitigaste i mitt liv. Jag hade kunnat välja bort precis allting annat i livet utom honom... Han var det viktigaste. Det gör så ont hela tiden. varje sekund i varje minut av varje timme   

Vist har vi hundar här hemma. Men de är inte mina... Det är inte samma sak med någonannans hund/ar.. De väljer inte att vara med mig. Vist de kan vara de om jag ber dem men självmant väljer de någonannan.

Det ända som får mig att fortsätta är att jag någon gång kanske får samma förhållande till en annan hund. Jag kommer aldrig glömma Nalle    Men någon gång kanske jag känner samma sak för någon annan igen.

Men just nu är det så hemskt att känna att man inte bryr sig om något. Jag blev godkänd från min examens uppgift men till skillnad från övriga som blev godkända känner jag inte för att fira. Jag är bara likgiltlig... jag bryr mig inte riktigt... Hade jag blivit riktigt sjukt så att jag kanske skulle dö tror jag inte längre att jag hade kämpat för att leva.

För att vara glad och lycklig BEHÖVER jag någon att ta hand om. Någon som är bara min som älskar mig över allt annat. Som alltid är glad att träffa mig och som alltid har tid för mig. Som helt enkelt alltid finns där...

Jag är trasig.
Helt förstörd.
Jag har ett hål i mig.
Som jag inte vet hur jag ska laga.
Hur ska jag kunna gå vidare?
När jag hela tiden blir påmind om vad jag saknar.
Jag vill att du kommer tillbaka.
Att du gör mig hel och stark igen.
Men istället är det bara jag.
Jag och mitt sår stort som ett hål.
De säger att de saknar dig, att de förstår.
Men de tror jag inte på.
De säger de man ska, för att göra allting bra.
Men ingen kan läka mina sår.
För djupa för att förstå...

Har kännt mig rätt så uppåt de senaste dagarna. Som om allting faktiskt kan fixa sig ändå.
Känns tungt att tänka så men ja kanske kanske. Man vet ju aldrig vill inte direkt jinxa de nu men jag tror de e så. O allting på grund av en fantastisk familj och flera underbara vänner!

Hejs svejs

Spänningshuvudvärk :(
Hela j#@$! tiden :(
Pallar inte med det hela tiden från morgon till kväll...
Är i en hemsk svacka där allting bara är mörkt. Helt svart...

Då har man gått för att sova.. Inte trött egentligen men pallar inte vara vaken direkt. Allting är så mycket bättre när man sover och drömmer.
Men sen vaknar man upp till möget igen. Hade nog varit som lyckligast nu för tiden om jag bara kunde sova 24/7 men de såklart sånt händer bara i drömmarna...

Aja ikväll blir de lite mys med älskling de är ju alltid nått.

Hejs svejs

Då var ännu en freda förbi och jag kunde inte bry mig mindre ens om jag försökte.
Bara känner mig så likgiltig :(
Det är så jobbigt att vara ledsen hela tiden. Tror jag har glömt hur det är att vara riktigt glad..
Varje timme i varje dag är en kamp mot tårarna. Ofta går jag runt och spänner mig för att lyckas hålla dem borta. Sväljer kanske 100 gånger mer om dagen än våfflor jag egentligen hade behövt allt i kampen mot tårarna ändå förlorar jag ofta men det går för den mesta delen förklara bort med en sorglig film, låt eller nått annat.
Egentligen vet jag väl inte riktigt om någon vet att allt är fejkad..?
Jag tror älskling vet för han har kommit på mig några gången för mycket och dessutom Sovjet han ju med mig varje natt när allt är som svårast. Jovisst har jag även berättat några gånger men han är så smart att han inte ifråga sätter fast jag tror det är mer för att han inte vet vad han ska säga.
O det vet väl inte jag iheller... det är så svårt. Jag kan inte förklara hur ont det gör och än har jag inte träffat någon som förstår även om alla tycker det är synd så fattar de inte alls hur de känns...